Aktuellt

Vi finns här för dig, del 4: ”Jag har alltid tyckt om åldringar”

Vem är boss på hälsocentralen? Hur ser en bibliotekaries arbetsdag ut? Och vad sysslar tjänstemännen på kommungården med egentligen? I vår nya artikelserie får du följa med in bakom kulisserna i Ingå kommun.

Marina och Nils Lindström_resized
Fysiskt jobb. Jobbet i hemvården är ingen picknick i parken.

Å ena sidan handlar det om att vårda klienter, tömma pottor och hjälpa till med praktiska sysslor. Å andra sidan har de också en livsviktig social funktion. När Marina Svanbäck-Backman och hennes kolleger i hemvården kommer på besök är det dagens höjdpunkt för många av Ingås äldre.

– När jag var liten bodde farmor och farfar i samma hus som oss och jag var riktigt deras flicka. Jag har alltid tyckt om åldringar. Kanske är det därför jag valde den här branschen.

Marina Svanbäck-Backman har jobbat med åldringsvård i hela sitt arbetsliv. Efter 22 år på äldreboendet Ingahemmet förflyttades hon 2009 till hemvården.

– Det var ett tungt arbete med många lyft. Kroppen började säga ifrån, säger hon medan hon rattar hemvårdens vita Skoda med van hand.

Eftersom många av hemvårdens klienter bor kvar i sina gamla hem på landsbygden tillbringar Svanbäck-Backman en stor del av arbetstiden bakom ratten. Hon utstrålar samma aura som en erfaren taxichaufför. Det här är en person som kan varje krök, varje gupp med förbundna ögon.

Ändå är det här bara en aspekt av hennes arbete. Och om hennes gamla jobb var krävande, så har hon inte direkt bytt till en bransch där man kan lata sig heller.

”Det värsta är ensamheten”

Asfalten på parkeringen är fortfarande vitskimrande av frost när vi stannar vid morgonens första stopp, ett höghus i Ingå centrum. Här ska vi hälsa på Torsten Tverin, 90. Svanbäck-Backman småspringer uppför trapporna, öppnar dörren och plockar på sig ett par blå plastskydd för skorna.

Vi hälsas välkomna av en pigg, vithårig man i välstruken skjorta.

– I dag ska jag koka potatis och äta det med ugnskorv, berättar han.

Medan vi pratar rör sig Marina Svanbäck-Backman målmedvetet i lägenheten. Hon bäddar sängen, tömmer Tverins portativ. Samtidigt konverserar hon käckt med sin klient.

– Jag är lite förtjust i Marina, avslöjar Torsten Tverin med ett leende.

Han berättar att dagarna ibland blir långa sedan hustrun Iris flyttade till servicehuset Lönneberga.

– Det värsta är ensamheten. Jag har egentligen inga släktingar på orten heller, mina barn bor på annan ort. Utan hemvården skulle jag inte klara mig.

Torsten Tverin_webb
Inte ensam. Torsten Tverin skiner upp när Marina Svanbäck-Backman kommer på besök.
 

Nio besök på en dag

Besöket tar ungefär 20 minuter. Sedan sitter vi i bilen igen, på väg mot Degerby. Alla hemvårdare har personliga telefoner med ett program som listar alla de ska besöka. Den här dagen ska Svanbäck-Backman göra nio besök.

Marina Svanbäck-Backman på vägarna_resized
Bakom ratten. Kommunens vapen syns knappt för all lera och damm. Marina Svanbäck-Backman och hennes kolleger gör många resor ut i periferin.

– Det är ganska normalt. Ett besök tar ungefär 15-20 minuter. En gång i veckan duschar vi varje klient och då tar besöket ungefär en timme.

Förutom det här delar hemvårdspersonalen ut mediciner, ger insulin samt andra injektioner och sköter besvärliga sår.

– Sjukhusen skickar hem klienter fort och då kan det tidvis vara mycket krävande att få dem på benen igen, säger Svanbäck.

Hemvården sköter också terminalvårdspatienter ända till livets slutskede om klienten så vill i samråd med anhöriga och SAH (sjukhusansluten hemvård).

Förutom det rent praktiska arbetet ute på fältet ska hemvårdspersonalen också uppdatera sina klienters journaler.

Ett liv tillsammans

Vi blinkar av från stamväg 51 och viker in på en grusväg. Den slingrar hit och dit, spottar grus mot bilens undersida. Två hästar betraktar oss nyfiket från en hage. Till sist når vi en gul villa på toppen av en kulle.

Här bor ett mysigt par som har varit tillsammans i 63 år. Minnet är kanske inte vad det har varit, men när de skojar med varandra glöder de fortfarande av den där sortens självklara, avslappnade kärlek som man bara kan uppnå efter ett helt liv ihop.

Tack vare hemvården kan många fortfarande bo hemma, förklarar Svanbäck-Backman.

Det här är kvinnans barndomshem. Gubben sin rövade hon hit från Ekenäs.

Marina hjälper frun i huset att göra sig redo för att åka in till Ingå centrum med taxi för att delta i en seniorträff. Det uppstår en liten klädkris när strumporna inte matchar skorna, men situationen reder snabbt upp sig.

– Vad har en gammal människa som jag egentligen att göra där med alla de andra, ojar sig frun i huset.

– Nämen, ni är ju alla gamla, tröstar Svanbäck-Backman.

– Aha, okej.

När taxin rullar in på gården är det en uppspelt damsell som leds in i den. All oro är som bortblåst.

”Vad skulle vi göra utan hemvården?”

Besök tre för dagen är hemma hos Inga och Nils Lindström. De bor i ett hus som Nils byggt på åkerkanten i Degerby i sin krafts dagar. Nu skvallrar en ramp på trappan om att han inte kommer att bygga några fler hus.

Den en gång så pigga jordbrukaren är rullstolsburen och förlamad på vänster sida av kroppen efter en kraftig stroke för sex år sedan. Hustrun Inga fungerar som närståendevårdare och finns ständigt vid sin makes sida.

Nild och Inga Lindström_resized
Nils och Inga Lindström bor i ett hus som Nils byggt på åkerkanten i Degerby i sin krafts dagar.

– Närståendevårdarna gör en enorm insats. Hon kan inte lämna hemmet ens för att åka till butiken eller ta en kort promenad, säger Svanbäck-Backman.

– Jag är otroligt tacksam för att barn, vänner och förstås hemvården kommer och avlastar mig. Jag skulle inte orka utan dem. Marina är så duktig, de är alla duktiga. De jobbar så snabbt, så effektivt. Vad skulle vi göra utan hemvården? säger Inga Lindström.

I dag står duschning på schemat. Efteråt blir det kaffe och hembakt. Marina Svanbäck-Backman kastar ett öga på klockan. En snabb paus hinner hon med, sedan ska hon vidare.

Varför?

– Alla är förstås inte lika trevliga som de par vi har besökt i dag, säger Marina Svanbäck-Backman efteråt.

– Vissa är arga och vill kasta ut en. De vägrar äta eller ta sina mediciner.

Vad är det som får henne att ändå stiga upp om morgnarna och gå till jobbet? Vad är det som får henne, och hennes kolleger, att stanna till vid vägkanten och plocka blomster åt sina klienter för att ge dem en guldkant på vardagen.

Svanbäck-Backman tvekar med svaret. Sedan säger hon:

– I grund och botten handlar det om en vilja att hjälpa.

TEXT & FOTO: Benjamin Lundin

Tidigare delar i artikelserien "Vi finns här för dig:

Del 1 Ingå hälsocentral: "Vi försöker följa med vår tid och utvecklas"
Del 2 Tekniska chefen: Hon bytte släggan mot paddeln
Del 3 Böckerna tog savolaxaren till Ingå



Tillbaka till rubrikerna



Senast ändrad: 09.10.2017