Ingås glada kunder förgyller blomsterhandlarens arbetsdag 

Ingå blomcenter Rosmarin

Efter många år som dagmamma bytte Paula Lundén-Lagus bana och utbildade sig till florist. Hon har aldrig ångrat sig. Att jobba med kundbetjäning i Ingå är ett nöje tack vare alla trevliga människor, säger företagaren bakom Ingå blomcenter Rosmarin.

Vem är du?

– Paula Lundén-Lagus, heter jag. Jag började jobbade på Ingå blomcenter Rosmarin för tio år sedan, 2007, och tog över verksamheten tre år senare. Blomaffärens tidigare ägare bestämde sig för att sluta, och jag fick inte lång tid att fundera på om jag ville ta över. På mindre än två veckor var jag tvungen att bestämma mig. Jag tänkte: ”Det är bara att prova och se hur det går”.

Vilken är din bakgrund?

– Jag började egentligen som dagmamma och jobbade i branschen i 14 år. Det var ett trevlig, men också på många sätt psykiskt tungt och ensamt jobb. Som fyrtioplussare fattade jag beslutet att byta bana. Jag kunde omöjligt se mig springa efter barn ända fram till pensionsåldern. Jag insåg att om jag ska göra något annat med mitt liv så måste jag göra det nu. Jag började en treårig floristutbildning vid Varsinais-Suomen maaseutuoppilaitos (nu ammattiopisto Livia) i St: Karins.

Varför valde du att bli företagare i Ingå?

– Ärligt talat kom det så snabbt emot mig att jag aldrig hann fundera över saken desto mer. Jag skrämdes egentligen aldrig av tanken på att bli företagare och allt vad det medför. I dag skulle jag däremot fundera två gånger innan jag återgick till att vara en vanlig anställd. Och att bli dagmamma på nytt? Nej, det är så skönt när huset har blivit barnfritt. Och blommor är tystare än barn.

Ingå blomcenter Rosmarin (2)
– I vår bransch finns personer av alla de slag. Somliga är mer av konstnärstypen, för andra bottnar karriärsvalet i ett trädgårdsintresse. Själv har jag alltid varit intresserad av både trädgård och hantverk. När barnen var små släpade jag med dem på både keramik- och vävningskurser, säger Paula Lundén-Lagus.
Hur har affärerna gått?

– Jag klarar mig, men det här är inget man blir rik på. Det är en säsongsbetonad bransch som lever hela tiden. Jul, mors dag, skolornas avslutningar – de här högtiderna är det rusning. Däremellan kan man aldrig riktigt beräkna hur mycket blommor som går åt. Därför är det alltid en fördel om kunderna gör beställningar på förhand. En utmaning är också de stora marketarnas blomförsäljning. Vi kan inte tävla med deras priser, som ligger under våra inköpspriser. Men jag tror att det alltid kommer att finnas behov av riktig blombindning, både till vardags och vid högtidligare tillfällen.

Vilka är de bästa sakerna med att vara företagare i Ingå?

– Kunderna här är jättetrevliga – sloganen ”Glad i Ingå” stämmer verkligen. Kanske beror det på att det är ett bysamhälle på landet. Alla är väldigt positiva. Ingå är också en vacker plats i sig själv.

Hur upplever du att samarbetet med kommunen har fungerat?

– Det lilla jag har haft att göra med Ingå kommun har fungerat bra. Jag tar emot kommunens blombeställningar till olika typer av uppvaktningar. Det är också jag som gör kransarna som läggs vid hjältegravarna på självständighetsdagen och veterandagen.

Hur ser ditt företag ut om fem år?

– Då närmar jag mig pensionsåldern, så vi får se. Jag har en dröm om att öppna ett café i anslutning till blombutiken. Jag brukar säga, att om jag vinner på lotto slår jag ned mellanväggen och gör drömmen till verklighet: Ett mysigt café med blommor kring borden.

Vad skulle du vilja hälsa andra som funderar på att grunda företag i Ingå?

– Ingå växer hela tiden. De flesta som flyttar hit är barnfamiljer, men en stor del är också pensionärer. Fundera över vilka affärsidéer som fungerar på en ort i utveckling – och sedan är det bara att våga och prova.

Vilket är ditt bästa minne från tiden som företagare på orten?

– De gånger jag har gjort ett beställningsjobb, överräcker buketten till kunden – kanske är det en blivande brud, kanske någon som ska på en begravning – och ser att personen får tårar i ögonen. Och jag tänker ”bra, jag lyckades”. Den känslan.

TEXT & FOTO: Benjamin Lundin


Senast ändrad: 24.11.2017