Många långväga gäster förtöjer i Ingå gästhamn under sommaren. Vi strosar ner till vattenbrynet för att lyssna på deras berättelser.

Ensamseglaren har fått sällskap till Ingå

Glada turister i gästhamnen © Benjamin Lundin
Första seglatsen tillsammans. Risto Silvast brukar segla ensam, men i år är Anu Reiman med på färden.

En seglats i motvind är det ultimata testet för en relation. Men när segelbåten Maguita anländer till Ingå hamn är sjöfararnas leenden breda.

Maguita har precis landat vid gästhamnsbryggan, och med kvickhet som skvallrar om många års sjövana pilar Risto Silvast fram över den kärleksfullt nötta segelbåten. Fötterna hittar rätt utan att han behöver se efter med blicken. Silvast känner den här fyrtio år gamla skorven väl.

Maguita är en Bluebird 25, byggd i Åbo innan den första Star Wars-filmen ens hade gått upp på biograferna. Namnet är ett grekiskt kvinnonamn och betyder ”pärla”.

– Jag har seglat ända sedan barnsben, berättar Risto Silvast när vi en stund senare har slagit ned oss på några slitna blå båtsdynor med tofsar som en gång varit vita.

Speciell resa

Ändå är den här resan speciell för honom. Det är nämligen första sommaren han har med sin käresta Anu Reiman på färden.

– Jag har seglat lite hemma i Mellersta Finland, men bara i sjöar, säger hon.

Det här är också första gången Anu besöker Västnylands dolda pärla, Ingå. Hittills har hon bara hunnit se gästhamnen och ån, men redan efter några minuter vågar hon fälla ett utlåtande:

– Det här är en väldigt tilldragande och trevlig plats.

För Risto har det blivit många vändor till Ingå gästhamn under årens lopp. Han berömmer hur enkelt det är att lägga till med båten.

Gästplatserna är klart och tydligt utmärkt med texten ”guest”, så det finns ingen risk att man lägger till på fel plats. Det har hänt mig i andra hamnar. Här finns alltid plats och toaletterna är alltid städade och fräscha – det är de viktigaste sakerna.

Inga gräl

Paret, som i normala fall bor i Jyväskylä, lade ut från Helsingfors. Deras destination är Byholmen, som ligger nära naturskyddsparken på Älgö i Ekenäs skärgård.

– Några bekanta har stuga där. Det är första gången vi hälsar på där.

Trots att de har haft kraftig motvind under den inledande sträckan, och trots att man lever och arbetar tätt inpå varandra under en seglats, har det ännu inte blivit några gräl. Och det ser inte ut att bli det heller. Paret sitter intill varandra, tätt. Det känns ofint att fråga hur länge de har varit tillsammans, men deras kroppsspråk skriker förälskelse på långt håll.

– Det har fungerat bra. Anu är ivrig och lär sig fort, säger Risto på det där karakteristiskt korthuggna finska viset och tittar på sin kumpan med varm blick som säger så mycket mer.

– Det är nog roligare att segla tillsammans än ensam, fortsätter han.

– Så är det med det mesta man gör, säger Anu.

Sommarbrisen får havet att krusa sig. Maguita gungar meditativt. Om man inte visste bättre skulle man nästan kunna tro att den suckar belåtet.

”Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den? ” skriver Tove Jansson i boken Vem ska trösta Knyttet.”

Detsamma gäller en nött pärla, full av minnen.

Text & foto: Benjamin Lundin


Senast ändrad: 21.07.2016