På anrika Skavudden fostras nya generationer till vördnad inför naturen
Det finns många vackra platser i Ingå.
En av dessa pärlor är scouternas lägergård Kavalahti på Skavudden. Omgiven av
djup skog i tre väderstreck och med Marsjöns glittrande vattenmassor i söder
välkomnar gården både scouter och andra som vill njuta av naturens stillhet.
Ett höstregn
piskar mot vindrutan när vi svänger av stamväg 51 och viker in på Björnviksvägen.
Himlen är så där cementgrå som den bara kan vara på en måndag. Det är en dag
när till och med solen har stängt av väckarklockan och dragit täcket över sig.
En dag när det aldrig blir riktigt ljust.
Ändå är
Kavalahti vackert.
Trots att
skogens grenar hänger regntunga är det omöjligt att inte gripas av en längtan
efter sena sommarkvällar vid vattenbrynet, efter doften av grillkorv vid
lägerelden och efter förtroliga samtal i bastuns dunkel efter en lång dag av
äventyr.
– Jag har
vistats på Kavalahti sedan jag var liten, säger Iiro ”Ige” Auvinen.
– Min
favoritårstid här är sommaren, men man kan absolut vara på lägergården året
runt. Härom vintern övernattade vi i tält i skogen och använde lägergården som
stödpunkt.
Auvinen är
kårchef för den finskspråkiga scoutföreningen Inkoon Samoilijat. Han gick med i
scouterna då han gick i andra klass. Det här var 16 år sedan. Under de här åren
har han hunnit skapa otaliga minnen med Kavalahti som kuliss.
– Jag minns
speciellt bra en gång då jag var i gymnasieåldern. Vi var ett kompisgäng från
Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt, som hade lärt känna varandra via scouterna. Vi
utmanade varandra att hålla oss vakna i 24 timmar i sträck. Det var roligt!
Ett sympatiskt lägercentrum dit alla är
välkomna
Lägergården
Kavalahti ägs av den finskspråkiga scoutföreningen Pääkaupunkiseudun
partiolaiset från huvudstadsregionen. Föreningen köpte lägergården 1997. På den
tiden fanns här endast huvudbyggnaden Lassila, en röd villa med vita knutar,
samt några ekonomibyggnader.
I dag har den
fått sällskap av tre stockstugor, vindskydd, en bastubyggnad och en splitterny
möteslokal för bland annat seminarieverksamhet. Dessutom pryds toppen av berget
vid sjön av ett rustikt kapell.
– Det bästa med
Kavalahti är platsens mångsidighet, berättar fastighetsansvarige Timo Pääskynkivi, som ansvarar för
underhållet och utvecklingen av lägergården.
– Det är ett
sympatiskt lägercentrum dit alla är välkomna. För scouterna är det viktigt med
ungdomsverksamhet och naturen, men vi är också noga med att inte hålla saker
och ting för oss själva, utan vill vara öppna även för andra.
Ett exempel på
det här är att Pääkaupunkiseudun partiolaiset byggde ett nytt grilltak och nya
omklädningsrum vid den närliggande Björnvikens badstrand. Den här gåvan till
allmänheten var en del av festligheterna under Finlands 100-årsjubileum 2017.
Men Kavalahtis
historia sträcker sig längre tillbaka än de 100 år Finland har varit en
självständig stat. Ända tillbaka till 1700-talet. Till en tid då Ingå och
Finland fortfarande var en del av östra Sverige.
– Kavalahti har
en lång och färgstark historia, säger Pääskynkivi.
Ett hårt liv på udden
Egentligen
börjar historien och Skavudden ännu
tidigare. De första bevisen på bosättning i Ingå härstammar från den
kamkeramiska tiden för över 4 000 år sedan. Vid den här tidpunkten var
största delen av Ingå skärgård. Marsjön hade precis blivit en sjö, från att
tidigare ha varit en vik. Troligen har det rört sig människor på Skavuddens
kullar under den här tiden, men dem vet vi inget om.
Platsen omnämns
första gången i historieböckerna på 1700-talet. Hemmanet där Kavalahti i dag
ligger var ursprungligen ett soldattorp, Nederby torp i byn Utanåker. På den
här tiden tilldelades soldater i rikets tjänst en bit mark, där de kunde bo och
odla sina egna grödor i fredstid. På det här viset behövde inte kronan själv
inkvartera sina trupper och hålla dem mätta.
Det här var
inte den enda gården i trakten som användes i det här syftet. På andra sidan
Marsjön ligger Pistolsviken, som har fått sitt namn av ett soldattorp som låg
där.
Om det här och
mycket annat kan man läsa i historiken Skavudd – inkoolaisen tilan historia (på
svenska ungefär ”ett Ingåhemmans historia”) av Annukka Jentze (tidigare Seppälä).
Under sin långa
historia har Skavudden varit skådeplats för sin beskärda del dramatik.
Ett särskilt
gripande människoöde är Ines Avellans.
Året var 1926.
Ines Avellan var 33 år och hade precis fött sitt fjärde barn, Margit. Livet log, och julen var i
antågande. Men under julhelgen insjuknade pappan i familjen, Albert Avellan, i lunginflammation. Det
gick fort, och han avled bara några dagar senare på nyårsafton.
Penicillin
skulle ha räddat hans liv, men det var ännu inte uppfunnet.
Ines Avellan
var nu änka och fyrabarnsmamma – av vilka det yngsta barnet bara var två
månader. På den här tiden betalades ännu inte pension till änkor, så hon blev
tvungen att fortsätta sköta om hemmanet. Det var vinter. Någon väg att tala om
fanns inte, förutom över Marsjöns frusna vatten.
Hennes liv blev
isolerat och hårt, omgivet mörk skog och resliga berg.
Ett modernt lägercentrum
Det är svårt
att tänka sig hur tufft livet en gång var på Skavudden. I dag är platsen ett modernt
lägercentrum, med alla bekvämligheter.
Lägergårdens
totala areal är cirka 150 hektar. Den växte rejält för några år sedan när
scouterna köpte loss ett stort markområde av Ingå kommun. Som kårchef för
relativt lilla Inkoon Samoilijat, med sina knappt 80 medlemmar, ser Iiro
Auvinen många möjligheter här, i de vidsträckta barrskogarna.
– Det är nära
till vattnet, skogen erbjuder många bra rutter för spårning – och dessutom
känner vi miljön bra, vilket gör det lätt att planera verksamhet, säger Auvinen.
Vi står under
taket till den nya toppmoderna
huvudbyggnaden. Regnet strilar längs de nya stuprännorna när vi blickar ut över
den stora ängen nedanför. Där Ines Avellan en gång stretade spelas i dag
fotbollsmatcher om somrarna.
Också
scoutledaren Anni Dahlén från
svenskspråkiga Ingå Scouter rf berömmer Kavalahtis möjligheter.
– Vi har ordnat
sommarläger och en vänortsträff för våra vänorters scoutkårer på Kavalahti. Jag
har många fina minnen härifrån, det är ett ypperligt ställe. Här finns både en
strand, en äng och en stor skog där man kan ordna olika spårningar eller
orientera.
Iiro Auvinen
ger medhåll.
– Eftersom vi är mitt i skogen kan man njuta
av naturens stillhet, trots att stamväg 51 inte alls är långt borta.
Prisa naturen
Han tystnar.
Och det blir tyst.
Vi har tagit
oss uppför stigen till toppen av berget där scouternas kapell reser sig.
Auvinen verkar oberörd av uppstigningen. Han står stoiskt med båda fötterna på
jorden, rotad, som ett träd med gul jacka och tvinnade mustascher.
Kapellet ser
inte ut som en klassisk evangelisk-luthersk helgedom. Det påminner närmast om
ett lappländskt vindskydd, med stubbar istället för bänkrader. Med skog
istället för altartavla.
Om det inte
vore för träkorset längst fram skulle man kunna missta kapellet för ett altare
dedikerat åt Väinämöinen.
– När
scoutverksamheten grundades i tiderna var den intimt förknippad med kyrkan,
berättar Auvinen.
– Än i dag svär
man sin scouted inför Gud, och Inkoon Samoilijat har sitt högkvarter i en
byggnad som ägs av Ingå församling. Ändå är största delen av alla scouter i
världen i dag faktiskt muslimer. Var och en svär till sin Gud. För någon kan
det vara naturen.
TEXT & FOTO: Benjamin Lundin
