Konsertrecension: En båge kring kärleken
Fjärilar i bröstet,
brustna hjärtan och sommarglädje. Kammarmusikfestivalen Musik vid havets öppningskonsert Wolfgans variationer i Ingå
kyrka visade prov på Mozarts spännvidd.
Det är fullsmockat i Ingås medeltida stenkyrka. Publiken
tisslar och tasslar förväntansfullt. Till och med takmålningarna verkar hålla
andan.
Musik vid havet är ett samarbete mellan föreningen Musik vid
havet, Ingå kommun och Ingå församling. Under ett veckoslut varje år samlas
några av Finlands främsta kammarmusiker i lilla Ingå för att tolka klassiska
verk. I år är det Wolfgang Amadeus Mozarts tur att mellan den 17 och 19
trollbinda publiken.
I vanliga fall brukar den välkomnande öppningsmusiken spelas
från klockstapeln, men i år ljuder den i stället från scenen i kyrkan. Isaac Rodriguez, kammarmusikfestivalens
utländska stjärna från Barcelona, för klarinetten till läpparna och öppnar den
28:e årgången av Musik vid havet. Och det blir tydligt varför det är just
Mozart som har seglat in till Ingå i år.
Essensen av Glad i
Ingå
Klassisk musik kan ofta framstå som dyster och överdrivet
pretentiös för den som bara av misstag nu och då rattar in Nattklassiskt. Men
den inneboende glädjen i Mozarts musik hörs tydligt i det lekfulla
klarinettspelet. Det här är essensen av Glad i Ingå, stöpt i musikform.
Rodriguez spelar med inlevelse. Han rör sig så mycket att vår fotograf har
svårt att få honom att fastna på bild.
Och så fortsätter det.
– Det här är ett helhetskonstverk skapat för Ingås unika skönhet.
Med de orden hälsas publiken välkommen. Sedan drar
stråkkvartetten Ingå ensemble i gång med en riktig superhit – Eine kleine
nachtmusik. Det är smekande stråkar som drar in oss i musiken. Mozarts ande
skuttar i cirklar kring oss, rycker i oss, kom igen nu. Om det här var en
house-konsert med Avicii vid mixerbordet skulle rökmaskinerna arbeta för
högvarv och publiken formligen explodera när så refrängen slutligen kommer. Nu
nöjer sig en och annan med att sluta ögonen medan en koncentrationsrynka dyker
upp i pannan.
Riktiga proffs
Den spegelblanka svarta flygeln har stått oanvänd på scenen
fram tills nu, men plötsligt bänkar sig Kiril Kozlovsky där. Han är född i vitryska
Mogilev och har rest jorden runt för att bemästra klaviaturens klang. Han har
vunnit första priset i pianotävlingar i Finland, Spanien och Paris och 2005
utsågs han till årets unga artist av Finland Festivals.
Han får sällskap av en annan höjdare: Topi Lehtipuu. Mannen
som har kallats ”Finlands främsta tenor”. Tillsammans tar de sig an en aria ur
Barberaren i Sevilla. Lehtipuus fylliga stämmar svävar mot det välvda
kyrktaket, förbi freskerna föreställande Eva och Adam som fördrivs ur
paradiset, Jesus och lärjungarna, en jättemås med gloria på huvudet. Stämningen
är sakral.
– I kväll drar vi en båge runt kärleken, säger Lehtipuu efteråt.
Han håller sitt ord. Vi får uppleva smäktande kärlek,
krossade hjärtan, det blir sorgset, änglar gråter, plötsligt lite italiensk
nonchalans, ofullbordad kärlek. Det är tydligt varifrån konsertens namn,
Wolfgangs variationer, kommer. När Kiril Koslovskys fingrar dansar steppdans
över klaviaturen i 6 Variationer för piano ur G. Paisellos aria river han ner
rungande applåder – då vi väl vaknat ur den trans han försatt oss i.
Så, efter en dryg timmes musikalisk resa, är det över. Publiken
letar sig ut ur kyrkan, de betonggrå skyarna gråter. Paraplyer fälls upp. Men
det gör inget.
Nu väntar ytterligare två dagar fulla av Mozarts magi.
Text: Benjamin Lundin
Foto: Sofie Lundin